Pros and cons med att födas i fel tid och ett oavsiktligt besök på fritids...
Jag funderar.... Det finns en liten chans/risk (välj själva hur ni vill se det) att jag köper den där lampan. Och en fåtölj. Och en matta, en hylla och några gardiner. För jag vill så gärna ha en plats där jag kan leva i ett annat årtionde! Eller i flera årtionden. De bra årtiondena. 60- och 70-talet. Om jag ser till följande aspekter, kan jag dock känna lättnad över att inte ha levt under den tiden:
1. Det hade inte riktigt fungerat att vara tillsammans med någon född 1990 om jag hade deltagit i revolten i frankrike 1968 eller dansat loss på Woodstock.
2. Jag hade varit tvungen att leva mig igenom 80-talet.
Så... här sitter jag, glad över att ha sluppit axelvaddarnas och börshajarnas årtionde men bedrövad över att världen tycks ha slutat tillverka (ekologiska eller fairtrade-producerade) inredningsdetaljer i orange plast.
Var hos frisören idag. Och innan dess var jag på en konferensanläggning. Eller rättare sagt: Min mamma var på en konferensanläggning. Jag var mestadels utanför. Hon skulle hålla någon presentation eller liknande och jag väntade. Hittade en bänk utanför och ringde Zak. Att dömma av den uppritade King-planen och de barn som passerade lite då och då, insåg jag så småningom att jag befann mig på ett fritids. Till slut blev det tydligen rast. Ungarna strömmade ut från byggnaden och ställde sig en halvmeter ifrån mig. Jag tog bort luren från örat för ett ögonblick och frågade var jag var. Hade för stunden glömt bort att det heter fritids och frågade istället om det var ett dagis. "Nej, det är en skola" svarade de. Men jag vägrade att ge mig. De skulle säga FRITIDS!!! "Men... Ni kan ju inte gå i skolan nu" fortsatte jag. "Men det är ett fritids!" blev svaret. Aha! Det var ett FRITIDS! Vem hade kunnat ana det? "Vi har fritids där inne..." fortsatte en av dem och pekade på fönstrena bakom mig. "...och vi har kollat på dig nästan hela tiden!" De skrattade. Jag skrattade också. Förbryllat. Försökte ta på mig skorna samtidigt som en av dem hojtade efter sin kompis och skrattandes pekade på mig. Jag drog genast en hand över huvudet. Var det frisyren det var fel på månne? Till slut var skorna på och jag gick därifrån. Glad och förvånad. Min nya tillflyktsort blev en mysig soffa inne på konferensanläggningen. I den låg två Lexington-kuddar prydligt uppradade. Kökspersonalen som vandrade omkring i byggnaden ställde sig varken på en halvmeters avstånd eller skrattade åt mig.
Imorgon bär det av till Katrineholm med far min. Han ska till tandläkaren som även råkar vara min låtsassyster och hans låtsasdotter (fast han ogillar skarpt att jag låter ord som syster och dotter föregås av "låtsas"). Vi ska i vilket fall som helst ha en trevlig biltur tur och retur. ;)
