28 juni 2008
Självklart är det bra att de som har det sämst ställt får det bättre - att lägstanivån höjs. MEN jag vill trots allt TA BORT klyftorna och nöjer mig, till skillnad från dig, inte med att de enbart förskjuts. Såg en dokumentär i skolan någon gång i höstas. I den intervjuades en kvinna som sade att det som krävs i världen är en tankemässig revolution. Hon sade att exempelvis fattigdom aldrig kommer att försvinna så länge vi accepterar att vissa har betydligt mer än andra. Jag håller med henne.
I artikeln jag refererade till finns följande text: "Det tidigare välfärdssystemet för de fattiga på landsbygden är borta i dag. Det handlar alltså om majoriteten av Kinas befolkning. Nu får var och en klara sig själv (...)". Jag förespråkar varken Kommunism eller Maoism men vi ska nog inte tro att de ökade klasskillnaderna och bristen på den "välfärd" som tidigare fanns enbart beror på "att vissa i kina inte får del av den enorma ekonomiska utveckling som sker." Hela denna paragraf är egentligen ett sidospår till det ämne som vår diskussion egentligen behandlar men det jag vill ha sagt är att vi inte bara kan se Kinas förbättrade ekonomi som något som höjer levnadsstandarden! Sedan har jag jävligt dålig koll på hur livet för den enskilde kinesiske bonden i praktiken har förändrats med historian men jag hoppas in i det sista att du förstår hur jag menar.
Men som sagt. Nu orkar jag inte med detta längre. Sorry :/
Istället går vi raskt vidare till några utvalda händelser för dagen:
Jag har övningskört med pappa! Vi körde runt på en parkering och jag kan stolt meddela att jag tagit mig igenom flera rondeller idag. Det är så roligt precis i början när man lär sig något. Jag har nästan inte övningskört någonting och nu hade det varit ett lååångt uppehåll sedan sist så vi började mer eller mindre om från början. Det kändes roligt för idag kan jag ju i princip nästan köra bil om man jämför med gårdagen. Ju bättre jag blir på det, destom mindre framsteg kommer jag att göra. Bli lite lite bättre för varje gång förhoppningsvis. Nu, när jag egentligen inte kan någonting men ändå betydligt mer än vid förra tillfället och gången dessförinnan blir framstegen väldigt tydliga! För tillfället både hoppar jag och rusar runt bilen av glädje när jag ser att alla däck är innanför parkeringsdäcket! :P
Köpte ett par byxor idag. Jag behövde dem faktiskt så det känns väldigt bra. De var billiga (80 kr på Emmaus) och fulsnygga! Riktigt höga i midjan - mer tantigt höga än trendigt (vilket är bra!). De är svarta, har pressveck samt avtagbara band under fötterna och är i den modell som gällde för byxor under 50-talet som senare återkom under 80-talet. De var lite trasiga så jag lagade dem förut. Och sydde i en knapp. Riktigt snygga... Eller inte men jag gillar dem skarpt.
Zak ringde idag. Han hade vunnit dagens schackparti och verkade glad. Hade fått lyssna på en dam från kommunen som talade om hur få arbetslösa det bodde i Växjö. Och om vilka som deltagit i samma tävlning i Växjö men för 50 år sedan. Och om hur bra Växjö är i allmänhet verkade det som. Det är lite lustigt förresten men databasen som lottar vilka som ska spela mot varandra har kraschat! Inte så lägligt direkt.. Vi får helt enkelt hoppas att det ordnar sig.
Och så lite information om den närmaste framtiden...
Imorgon reser jag iväg - ska ju till den där demonstrationen I Bryssel. Åker först tåg ned till Malmö där några andra och jag förhoppningsvis blir upphämtade med en buss som ska köra hela långa natten. Vi räknar med att vara framme runt 10-tiden på måndag. Är tillbaka i trygga bostaden på onsdag igen. Ha det finemang allesammans - ni är väl omkring tre stycken skulle jag tro! ;)
Ett skepp kommer lastat med Simba
Isch! Tidigt på morgonen idag (28:e) åker Zak iväg och spelar schack i en EVIGHET :/ Det känns riktigt dystert. Men trots att det var galet jobbit att säga hej då, har dagen (27:e) allt som allt varit bra. En jättefin dag med ett trist (men tillfälligt som tur är) avsked helt enkelt. Jag gick upp relativt tidigt och löste en halv Sudoku. Sedan gick vi till Tempo-butiken och köpte bake off-bröd till frukost. Mysigt ^^ Lite senare kollade vi på Lejonkungen och åt kylskåpskall fruktsallad med perfekt mogna nektariner, blodgrape, jordgubbar och äpple. Hade inte sett den filmen sedan.... 1997 kanske? Det var mycket jag hade glömt. Zak däremot kunde hela filmen utantill, haha! Men nu är han hemma hos sig och jag ser honom inte på en hel vecka. Surt. Jag saknar honom redan.
Solve my probs, please
Alt. 1
Lägga en massa pengar på att inreda mitt rum? Pengar som jag säkert skulle kunna göra en massa andra roliga saker med men som jag kanske skulle kunna få tillbaka en del av i alla fall om jag senare sålde prylarna som jag funderar på att köpa...
Alt. 2
Låta bli, drömma om och sörja den där orangea lampan och alla andra möbler och prylar som jag för en halv vecka sedan inte ens visste att jag saknade...
Det första alternativet är lockande. Jag kommer aldrig hitta en sådan lampa igen. Inte riktigt lika fin. Samtidigt är det helt absurda summor! Och jag har ju inte velat inreda mitt rum särskilt länge. Jag oroar mig över att någon ska vandra in i butiken och stjäla mina älskade inredningsprylar så det verkar som att det är snabba beslut som gäller. ;)
Det är en sådan hatkärlek till det här: På ett sätt är den här sortens inredning så gräsligt ful! Samtidigt är jag besatt av stilen! Jag har ju möjlighet att plocka ut det bästa från årtiondena! Lämna kvar de fula detaljerna och välja det tidstypiska och fina! Som den där lampan. Och kanske fåtöljen... Så att resultatet blir "det ultimata rummet 1968-1973" eller något liknande! Det hade varit trevligt. Frågan är hur trevligt. Trevligare än någonting annat som jag skulle kunna göra för pengarna? Tänk om jag tröttnar?
Kan någon hjälpa mig att fatta ett beslut?
Kommentar...
Kommentar till det som min vän Lucas skrev angående H&M och konsumentmakt. Jag försökte publicera kommentaren mer än tre gånger men misslyckades. Sedan gav jag för ovanlighetens skull upp.
Kommentaren är uppdelad i två delar - jag hade mycket att säga!
Del 1:
MEN vi ska inte heller glömma att UTBUDET STYR EFTERFRÅGAN jävligt ofta - alltför ofta! Och då är det inte konsumenterna som styr kan jag lova!
Vill verkligen människor ha alla de prylar och kläder som finns ute på marknaden eller är det snarare så att vi har vant oss vid att konsumera vilket har fått oss att leva i en ILLUSION? En illusion som säger: "Ja, det är varje enskild individs sanna önskan att köpa en massa produkter".
Del 2:
Världen överhettas - och då syftar jag inte bara på växthuseffekten. Även om det självklart är jättebra att barnarbete försvinner och H&M's leverantörer får bättre betalt, krävs det mer än så för att vi ska kunna tala om någon egentlig konsumentmakt. Och det krävs BETYDLIGT MER än så för att vi ska kunna tala om ett rättvist samarbete mellan H&M och dess underleverantörer. Oavsett om arbetarna tjänar mer genom att vara anställda hos en av H&M's leverantörer än hos någon annan arbetsgivare, är det H&M som tjänar mest på utbytet. Ingen i Sverige hade tolererat att jobba upp till 15 timmar om dagen, att bo tillsammans med 13 andra jobbarkompisar och att få en lön som enligt SvD's artikel motsvarar "ett flera gånger större belopp" än 1500 kr. Jag tolererar inte att de som tillverkar mina kläder har det så (vilket är anledningen till varför jag inte köper nytillverkade kläder)!
Vi kan inte tala om någon "ansvarig riktning" i H&M's fall! De sysslar med precis samma sak som övriga stora företag gör: IMPERIALISM! Och om konsumenterna kräver bättre levnadsförhållanden för de som tillverkar deras 49.90-kronors-linnen, ska de fan inte tala om konsumentmakt förrän de själva hade känt sig nöjda i arbetarnas situation!
Pros and cons med att födas i fel tid och ett oavsiktligt besök på fritids...
Jag funderar.... Det finns en liten chans/risk (välj själva hur ni vill se det) att jag köper den där lampan. Och en fåtölj. Och en matta, en hylla och några gardiner. För jag vill så gärna ha en plats där jag kan leva i ett annat årtionde! Eller i flera årtionden. De bra årtiondena. 60- och 70-talet. Om jag ser till följande aspekter, kan jag dock känna lättnad över att inte ha levt under den tiden:
1. Det hade inte riktigt fungerat att vara tillsammans med någon född 1990 om jag hade deltagit i revolten i frankrike 1968 eller dansat loss på Woodstock.
2. Jag hade varit tvungen att leva mig igenom 80-talet.
Så... här sitter jag, glad över att ha sluppit axelvaddarnas och börshajarnas årtionde men bedrövad över att världen tycks ha slutat tillverka (ekologiska eller fairtrade-producerade) inredningsdetaljer i orange plast.
Var hos frisören idag. Och innan dess var jag på en konferensanläggning. Eller rättare sagt: Min mamma var på en konferensanläggning. Jag var mestadels utanför. Hon skulle hålla någon presentation eller liknande och jag väntade. Hittade en bänk utanför och ringde Zak. Att dömma av den uppritade King-planen och de barn som passerade lite då och då, insåg jag så småningom att jag befann mig på ett fritids. Till slut blev det tydligen rast. Ungarna strömmade ut från byggnaden och ställde sig en halvmeter ifrån mig. Jag tog bort luren från örat för ett ögonblick och frågade var jag var. Hade för stunden glömt bort att det heter fritids och frågade istället om det var ett dagis. "Nej, det är en skola" svarade de. Men jag vägrade att ge mig. De skulle säga FRITIDS!!! "Men... Ni kan ju inte gå i skolan nu" fortsatte jag. "Men det är ett fritids!" blev svaret. Aha! Det var ett FRITIDS! Vem hade kunnat ana det? "Vi har fritids där inne..." fortsatte en av dem och pekade på fönstrena bakom mig. "...och vi har kollat på dig nästan hela tiden!" De skrattade. Jag skrattade också. Förbryllat. Försökte ta på mig skorna samtidigt som en av dem hojtade efter sin kompis och skrattandes pekade på mig. Jag drog genast en hand över huvudet. Var det frisyren det var fel på månne? Till slut var skorna på och jag gick därifrån. Glad och förvånad. Min nya tillflyktsort blev en mysig soffa inne på konferensanläggningen. I den låg två Lexington-kuddar prydligt uppradade. Kökspersonalen som vandrade omkring i byggnaden ställde sig varken på en halvmeters avstånd eller skrattade åt mig.
Imorgon bär det av till Katrineholm med far min. Han ska till tandläkaren som även råkar vara min låtsassyster och hans låtsasdotter (fast han ogillar skarpt att jag låter ord som syster och dotter föregås av "låtsas"). Vi ska i vilket fall som helst ha en trevlig biltur tur och retur. ;)
Vintagespaning med Emma
På andra långgatan hittade vi VÄRLDENS MEST UNDERBARA BUTIK!!! Oidipus Antik hette den och att kliva innanför dörren var för mig detsamma som att ta de fösta trevande stegen in i paradiset (som jag med stösta sannolikhet aldrig hamnar i men det är en annan femma som det så käckt heter). Hela taket var fyllt med färgglada lampor från 60- och 70-talet! Överallt fanns speglar, fler lampor, fåtöljer, småprylar, burkar och vinylspelare - ALLT FRÅN EN SVUNNEN TID! Jag föll genast för en petroleumblå fåtölj och en orange 70-talslampa för 2200 kr. Jag vågade inte kolla hur mycket fåtöljen kostade... Trots de skyhöga priserna bestämde jag mig. Tror jag ;) Jag vill göra om mitt rum. Det känns som att det är värt att satsa på lite 70-talsmöbler. För speciellt många får jag inte plats med! Mitt rum skulle genomgå en total renovering om jag bytte överkast, satte upp gardiner, flyttade in en fåtölj, inföskaffade en "eye-catching" lampa, slängde ut bokhyllesystemet och klädde golvet med en fin matta. Det hade blivit fint. Riktigt fint!
Hur som helst. Emma som inte hade shoppat kläder på ett halvår fick äntligen sitt lystmäte tillgodosett. Hon hittade finfina kläder och accessoarer på både Myrorna och Emmaus. Själv hittade jag en byxdress (eller snarare shortsdress) i stretchfrotté (det ni!) med ett blommönster i så bedrövliga färger att det faktiskt är galet snyggt!
Efter vår långa vandring i staden hamnade vi till sist på Coops ekologiska café på Avenyn. Där åt vi rejäla mackor med tofu, sallad och groddar. Pumpafrön på brödet var det också! Kanongott! Det var en mysig känsla att sitta och äta mitt i matbutiken. Det var som provsmakning i sin mest extrema form!
Väl hemma igen bakade jag scones enligt ett recept från hemsidan vegomums.com. Det är en bra hemsida förresten - verkar finnas en hel del goda recept. Jag tycker att det är tråkigt att laga mat vilket gör att jag inte orkar göra någon god vegetarisk kost. Istället blir jag halvdeprimerad och äter JÄVLIGT TRÅKIG MAT! Dessutom suger bönor så det vill jag inte heller äta. Just "vanlig" mat - alltså sådant som inte är frukost, glass eller godis, har blivit fruktansvärt tråkig sedan jag blev vegetarian: Det finns en övre gräns för hur gott quorn kan smaka, så länge jag inte gör något annat än steker tofun i soya eller örtsalt kommer den att förbli en aning förutsägbar och en vacker dag tröttnar jag även på tsay-spetten. Samtidigt tror jag att det är bra att få upp ögonen för hur starkt mat är bunden till sociala sammanhang: Alla möten, alla kalas, alla resor, alla evenemang - allt inkluderar mat! Självklart ska man äta men vi borde även lära oss att umgås utan en tugga i käften...
Ha det fint! Och om ni kan tipsa om trevliga (och lite billigare än nämnda affär) inredningsbutiker med prylar och möbler från 60- och 70-talet får ni gärna tipsa mig!
Oh! I Forgot to tell you...
Vi sov faktiskt bort det mesta av dagen men hade det jättefint ändå! Det behövdes helt enkelt en vilodag mellan midsommarafton och Danmarksturen. ;)
Morgonen bestod av en bilresa hem från midsommarfirandet, sedan lyssnade vi på Fredrik Lindströms sommarpratarprogram och sov och på kvällen kollade vi in Ryssland vs. Holland.
Ryssland äger förresten! Hade varit underbart om de vann alltihopa! Orealistiskt, jag vet men drömma får man väl? Och framförallt får man heja: *Heja!*Heja!*Heja!*
Dagsutflykt till grannlandet
Idag (22 juni) har jag varit på museumet Louisiana i Danmark! Zak, hans mamma, hennes väninna med sina tvillingbarn och jag tog tåget från Göteborg till Helsingborg, därefter båten över till Helsingør och slutligen tåg igen till Humlebæk. Det första tåget blev försenat med 41 minuter eftersom vi skulle möta ett annat tåg - ett tåg som, när det väl åkte förbi, åkte så långsamt att vi blev galna hela högen.
Till slut kom vi i alla fall fram till museet där verk av Paul Cézanne och Alberto Giacometti visades. Cézanne, som var impressionist och alltså ville förmedla den bild eller det intryck han själv fick snarare än det självklara som vem som helst tydligt kunde se vid en första anblick, hade ritat samma motiv men på flera olika sätt. Just att han lade mycket fokus på ex. ljussättningen gjorde att han närmade sig eller kanske till och med tillhörde postimpressionismen förresten. Detta har jag då lärt mig idag - färska kunskaper! :P
Giacometti var istället mannen som aldrig ville avsluta sina projekt utan såg det som ett nederlag när en skulptur eller målning faktiskt "var färdig". Det var just det faktum att det var klart som gjorde det misslyckat. Ett ganska intressant tankesätt kan man ju tycka...
Louisiana är ett jättefint museum verkligen, precis vid havet dessutom! Tyvärr var det ganska dåligt väder men vi satt ute i alla fall och hade det riktigt fint!
Tågresorna var jättemysiga. På hemvägen berättade tvillingarna dåliga "roliga historier" som vi försökte skratta hjärtligt åt :D De var bra ungar förresten! De skulle fylla elva och verkade rätt mogna för sin ålder. Ganska lugna men ändå glada! Det var roligt att träffa dem! :D Zak och jag studerade människor på perrongerna och åt Toffifee som jag hade köpt för danska mynt på båten.
När vi kom fram till Göteborg igen, hämtade mamma oss. Det regnade verkligen HUR MYCKET SOM HELST!!! Blixtrade och åskade gjorde det också! Supermysigt! Lyckades få syn på en sådan blixt som sträcker sig från himlen ned till marken, en sådan som man ibland kan se på lyckade fotografier. Det gjorde mig glad! :D
Väl hemma, efter att ha lämnat Zak och hans kära moder hemma hos sig, kollade jag på de första avsnitten av Sex and the City. Till min stora glädje hade mamma köpt hela shoeboxen! Så nu återstår hela 88 lättsamma amerikanska avsnitt!
Min dag har varit grymt bra!
"Missommar"
Dessutom var den fylld med traditioner!
Vi åkte upp till mormor och fikade: Grahamsbullar och mandelmassabullar - riktigt, riktigt gott! Där träffade vi, förutom mormor, även min morbror Jonny, moster Anita och kusin Rickard.
Lite senare fortsatte vi vår resa till Kaserna, släktens underbara lilla el- och vattenlösa stuga. Egentligen är vi bara där en gång om året, d.v.s. just på midsommar! Vi tar med oss vattendunkar från mormors hus/lägenhet, kokar färskpotatis på gasolgrillen, lägger upp all lax (obligatorisk mat på alla högtider i min släkt; påsk, jul, midsommar - you name it) och ägghalvor, öser upp sill i mängder (som sedan bara hälften av släkten äter), lägger upp knäckebröd på ett så dekorativt sätt som möjligt o.s.v. o.s.v. o.s.v... Nytt för i år på midsommarbordet var rostbiffen eftersom Zak varken är ett stort fan av gravad och rökt lax eller sill. Själv åt jag tofu.
Självklart dukades allt upp på pingisbodet (som även det endast används en gång om året). Först var det tänkt att vi skulle bryta trenden att äta ute eftersom det kom småskurar hela tiden. Men när dukarna var lagda på borden inne i stugan och alla fat med mat hade placerats på dessa, blev det fint väder och det fanns helt enkelt inget annat att göra än att plocka undan alla fat, ta bort dukarna och flytta allt till pingisbordet utanför ytterdörren istället.
Efter efterrätt med tårta och frukt, spelades det lite pingis (även detta var nytt för i år) och Zak, mamma, pappa och jag åkte till Dagsholm för att checka in. Innan har vi alltid bott hos mormor och morfar eller sovit över i stugan på midsommar men eftersom mormor nu har flyttat till en mindre bostad och vi inte riktigt hade orken att leva ett helt dygn utan el och vatten, bestämde vi oss för att sova på hotell/vandrarhem istället.
Efter incheckning åkte vi tillbaka till Kaserna, tog med våra kära metspön och släktingar och gick upp till Krokvattnet för det årliga fisket! Med tanke på att jag vill vara konsekvent och stå för mina åsikter, blev det svårt att finna något tillräckligt starkt argument för att jag skulle få bryta nackarna av små aborrar. Därför lät jag bli att fiska. Men jag måste erkänna att jag tyvärr var ganska aktiv i fisket i alla fall, även om jag inte deltog rent fysiskt: Mitt sinne hade ihjäl varenda levande organism i det ekosystemet kan jag lova ;) Eller inte, men i alla fall.....
Vi grillade korv och hamburgare över öppen eld - bokstavligt talat! Anita hade tagit med sig en engångsgrill men istället för att tillaga vår mat på hederligt vis, lade vi kolet från grillen i den lilla eldstad som mamma så flitigt hade byggt ihop av stenar och kvisar. Engångsgrillens galler användes också och fick vila på fyra metallföremål som mamma hittade. Vi fiskar nämligen i ett område som påminner om en trädgård så det var inte så märkligt att hon hittade de där metallpinnarna trots allt. I vilket fall som helst blev det till slut utomordentligt bra. Bortsett från att mamma inte riktigt orkade vänta på att lågorna skulle dö ut och ersättas av enbart glöd. Istället gick lågorna upp ovanför grillgallret och en del av maten blev således kremerad. Mina sojaburgare klarade sig dock galant och de var såååå goda!
Lite senare träffade vi några människor som var ute och promenerade i skogen. Självklart släktingar! :P
Hela dagen var grymt mysig! Midsommar och dess traditioner äger med andra ord ;)
Lite musik och en kort presentation av Vepteik!
Han är i vilket fall som helst ett musikaliskt geni - spelar piano och ukulele och allt däremellan!
Bästa låten är helt klart How to Generate Electricity by Hunting Mice (denna låt har man ju då även lagt in som ringsignal på mobilen! *stolt*) men alla är värda att lyssna på!
Go Vepteik! Go!
Jag REA:r ut min själ...
...eller inte. Men åtminstone lite kläder som längtar efter att få flytta in i någon annas garderob... Känner att jag har så fruktansvärt mycket prylar som jag inte behöver. Har samlat på mig en hel del och trots att mamma redan har sålt det mesta via Tradera, skulle jag utan problem kunna göra mig av med hälften av det som finns kvar. Så känns det i alla fall. Just nu. Imorgon kommer jag säkert krama min rosa väska med den söta katten och jubla över att inte ha sålt den. Eller inte som sagt.
Vad som har hänt idag? Inte mycket - men jag är nöjd trots allt. Har verkligen bara segat än så länge under mitt sommarlov men det behövs! Måste få känna kontrasten mellan skola och ledighet en stund till. Så idag har jag läst ca. 5 sidor i 1984, ätit och suttit vid datorn. Dagens händelse är att jag har ritat ännu en bild på hur min klänning av de blommiga badlakanen i frotté ska se ut. Här är resultatet
:
Bilden har lite fel och brister men jag är i alla fall väldigt nöjd :D Gillar hur benen blev lite stabbiga men ändå långa och fina och de onaturliga proportionerna - som, tro det eller ej, är AVSIKTLIGA - faller mig i smaken (ett uttryck som vi använder alltför sällan... eller inte). På alla bilder som har med kollektionen att göra, ska luggarna skymma ögonen hade jag tänkt. "What a statement!" ;)
Kvällens händelse är inte att Sverige sparkar boll utan att jag har laddat upp försäljningsobjekt på Tradera. Och så såg man ju några avsnitt av Sex and the City på TV3's maraton mellan 19 och 22 också. Jag älskar maraton. Verkligen. Det är en bra ursäkt för att se för mycket på TV. Faen att jag ska gilla så många onödiga serier! Lättsmält och amerikanskt ska det vara... Gärna med en hög "dolda" budskap som ska hjälpa ungdomarna att bli goda medborgare i sitt älskade fria "puckoland", självklart levererade direkt ifrån vita huset.
Imorgon ska jag äntligen träffa Zak igen. Vi har varit ifrån varandra i hela två dagar nu och jag saknar honom. Det gjorde jag i för sig redan i tisdags. Men ändå. I vanliga fall klarar jag inte av att vara med samma person en längre tid: Tre dagar tillsammans måste följas av två i ensamhet. Så är det inte med Zak. Jag vill alltid vara med honom. Alltid. Och hela tiden. Jag är i grund och botten en sådan person som tycker att det absolut viktigaste är att vara självständig. Man ska klara sig själv och vara så oberoende som det bara går. I mångt och mycket tycker jag fortfarande det men jag har insett att det inte alltid är så jävla viktigt att klara sig helt själv. För det kan faktiskt kännas väldigt bra att vara beroende av någon annan. Over (Roger) and out.
En dag i staden med en föredetta Madridian
Det var grymt kul att träffa Dennis igen! Han är en riktig vän! Ibland när man träffar folk som man inte har sett på väldigt länge, hamnar man i någon sorts pinsamhet den första tiden... Det tar ett tag innan man finner varandra, innan man kan prata utan att oroa sig för pinsamma tystnader. Innan man slipper leta febrilt för att komma på något att säga. Med Dennis är det INTE så. Jag har som tur är lyckats hitta några vänner som jag känner mig väldigt trygg med. Med dem har det, rent "trygghetsmässigt", ingen betydelse ifall vi ses ofta eller bara någon gång om året. Vi vet alla att vi har varandra och när vi ses är det som att vi träffades igår och i förrgår och i förra veckan.
I vilket fall som helst: Den föredetta Madridbon hade saknat svensk inredning och design så vi besökte lite butiker med köks- och badrumsprylar och inredningsdetaljer. Inget IKEA så långt ögat kunde nå. Men å andra sidan har vi något nedsatt syn båda två...
På jakt efter stretchfrotté frågade vi både på Gårda Textil och Textur, utan resultat. Istället gick vi till Hemtex. Där fanns i alla fall sängöverdrag i rätt material men jag köpte det inte för kvaliteten var usel, åtminstone som klänningstyg. MEN jag köpte ett par badlakan att sy en klänning av! (Konsumtion - OH NOOO!) Hade spanat in tyget några dagar tidigare men nu var det minsann på REA så jag slog till. Och ja, jag skäms lite... MEN jag köper ju orättvist tillverkade tyger så... jag får skylla på att utbudet av väl tillverkade tyger är för dåligt än så länge - vilket är helt sant. Tyvärr. Jag lever dock i tron att tillverkningen av tygerna är mer "skonsam" än den totala produktionen av ett färdigt plagg och förhoppningsvis är även produktionen av ett badlakan - som inte kräver särskilt många sömmar - "bättre" än att köpa ett färdigt plagg. Men man vet ju inte säkert. :/
Vi åkte till Haga, fikade och vandrade runt lite mer i staden. Sedan gick vi till stationen och för första gången var jag street smart. Detta eftersom jag gick före i den kö som fanns inne på tåg- och bussinformationen. Anledningen var att det enda vi behövde var en tidtabell som låg precis bakom glasrutorna och det var lång kö samtidigt som tåget som Dennis skulle ta, skulle gå om två minuter.
När jag kom hem kollade jag mina mail. Tre glada nyheter:
1. Jag har hittat en butik som säljer stretchfrotté i en mängd olika färger!!! (Hanna det ligger i Skåne!!!)
2. Jag fick mina betyg idag och jag hade inte kunnat bli mer nöjd! :D *hoppar av glädje*
3. Jag ska åka till Bryssel och demonstrera!
För övrigt såg Zak och jag på dokumentären om Ingrid Newkirk och hennes organisation PeTA igår kväll. Oerhört bra! Men otäcka bilder. Vi mådde dåligt båda två när filmen var slut. Infiltratörer hade till exempel filmat hur någon ställde sig på en stackars hunds huvud. Fy fan!
Har ingen aning om hur man ska avsluta efter en sådan paragraf men det får bli något lättsamt för kontrasternas skull ;) Som: "Nu är det dags att spana efter fynd på Tradera. Adios amigos."
Ett besök i pisstaden Borås :/
Dagen började bra: Vaknade, låg kvar i sängen, bestämde mig för att kolla hur mycket klockan var och insåg att väckarklockan (som har världens mest fruktansvärda, entoniga ljud) inte skulle börja plåga mina öron förrän om en minut...
Mor min och jag åkte till Borås idag för att köpa tyger till min kollektion. Antalet tygaffärer minskar hela tiden men i Borås finns i alla fall Furulunds med ett relativt stort sortiment och även några mindre butiker. Sedan finns ju självklart Skroten! Men det var inte säkert att vi skulle hinna dit och dessutom ligger fokus på gardintyger där, även om de har ett rejält utbud av modetyger också. I vilket fall som helst var jag mestadels ute efter enfärgade tyger. Ett grönt tyg som matchar det 70-talstyg jag köpte på Tradera, ett mörkblått tyg i stretchfrotté och ev. ett brunt tyg i stretchfrotté... Det enda som fanns var det bruna tyget. Jag blev arg och lät bli att köpa det :( :( :(
JÄVLA TEXTILAFFÄRER!!!!!!
Eller snarare:
JÄVLA OMGIVNING SOM KÖPER BILLIGA KLÄDER OCH INTE LÄNGRE VILL SY VILKET RESULTERAR I ATT BRA TYGAFFÄRER GÅR I KONKURS!!!!!
Jag blir seriöst bedrövad. Djupt bedrövad: Bortsett från Zak och andra livsnödvändigheter som familj, vänner, världsfred osv osv, sådant som verkligen betyder något, kan det som jag tycker allra mest om skrivas med tre bokstäver: TYG! Jag älskar tyg eftersom man kan sy kläder av dem, vilket är det jag tycker näst mest om. I vilket fall som helst köper jag inga nytillverkade kläder då jag inte vill delta i det sjuka system där rika länder utnyttjar fattiga, skor sig på andras ekonomiska underläge och menar att utbytet mellan länderna är en win-win-situation.
Dessutom finns det inget jag vill ha, för jag är född i fel årtionde, Wrong Decade.
Åter till berättelsen: Jag hittade som sagt inga tyger i Borås och vägrade därför att åka till Skroten. Vi lunchade på Waynes Coffee vilket var mysigt bortsett från att det var extremt kallt utomhus. Jag drack fruktsmoothie med jordgubb och passionsfrukt. Gott!
Sedan syndade jag och köpte någonting. Men det var ett linne att sova i och sovplagg måste ju tillhöra underkläder och alltså vara OK att köpa. Är medveten om att det finns ekologiska underkläder men än så länge är min ekonomi alltför dålig för att jag ska få dåligt samvete över att inte spendera en halv miljard på ett par maxi-trosor. I beige ekobomull.
Linnet var nedsatt med 80% så om vi utgår ifrån att de utnyttjade tillverkarnas lön inte är retroaktiv och kan förändras beroende på hur väl plaggen har tagits emot av kunderna, har det imperialistiska företaget förlorat det mesta av sin vinst! Och jag har gjort ett fynd. Sannerligen.
Sedan bar det av till Göteborg. Vi lämnade pisstaden Borås bakom oss och väl framme åkte vi till NK. Jag var personal shopper åt mamma. Det stör mig att jag först tar avstånd från att köpa grejerna och sedan väljer ut plagg som jag uppmuntrar henne att prova. How hypocritical.
Vi hämtade ut REM-biljetterna och köpte mat. Resultatet blev att jag fick korsa Avenyn med en 6-pack öl. "Det ser inte bra ut!" sa mamma. Jag höll med.
Nu sitter man här hemma, har ätit mat och jordgubbar och kollat upp att det verkligen är STRETCHFROTTÉ som jag är ute efter. Har frågat efter tygaffärer som säljer det i ett forum också.
Det blev en lång text må jag säga. Farewell.
Ännu en gång...
"Problemet" idag är att alla har möjlighet att nå ut till omvärlden . Detta har medfört att ingen har lust att vara publik längre utan istället trängs över 6 miljarder människor på scenen, framför tomma läktare . 6 miljarder är kanske att ta i lite väl mycket med tanke på att fyra femtedelar av världens befolkning lever i fattigdom och därmed inte har någon möjlighet att blogga men ni förstår vad jag menar. I vilket fall som helst är vi övriga, vi som tillhör de privilegierade, helt övertygade om att omgivningen ska falla för våra personliga historier...
Så, tänkte jag, varför inte ge scengolvet lite extra tyngd i sommarvärmen?
